Författararkiv: Sanasi

Om Sanasi

En glädjespridande, impulsiv, envis, drömmande, livsnjutande, cykeltokig art director, med ett &-tecken intatuerat i nacken och en överdriven fascination för typsnitt, reklam och sociala medier.

När Twitter trollar

Postat av
1

MeanTwitter

Jag älskar Twitter. Har gjort det sedan jag började twittra. Det blir fyra år nu i oktober, och jag har skrivit lite om vad Twitter betyder för mig här.

För det mesta är mitt twitterflöde fyllt av diskussioner, intressanta länkar, vardagsprat och annat mer eller mindre matnyttigt. Ibland flimrar det förbi syrligare tweets. Ibland rasas det i större drev. Och ytterst sällan, men det händer, dyker det upp ett och annat troll. Men på det stora hela en plats att trivas på.

Men så inträffar något som gör att den feed jag är van vid att se, totalt byter skepnad. Och Twitter i stället blir en slags tävling i jakten på retweets. Hela flödet blir syrligt, ironiserande och hånfullt. Där fyndigaste tweet vinner. Oavsett om fyndig = elak. Där majoriteten av twittrare i mitt flöde går att jämföra med de värsta trollen.

Melodifestivalen är ett sådan tillfälle.

Och jag undrar. Tänker ni någonsin på att artisterna faktiskt kan gå tillbaka och läsa allt det som twittras ut om dem, under de minuterna de står på scen. Att de faktiskt kan ta åt sig av de 140 tecken som blixtsnabbt skickas ut i flödet, eftersom man precis då tycker att man kommit på något riktigt ”klyftigt” att skriva.

Jag vet ju hur jag själv gör efter att jag har hållit en föreläsning. Jag går igenom twitterflödet för att läsa folks reaktioner. Vad de tyckte. Om jag lyckats leverera. Vad jag kan förändra för att få det ännu bättre tills nästa gång.

Twitter ger reaktioner i realtid. Eller efteråt, om man väljer att backa flödet och läsa under den #tag som finns. Och twitters yxor är inte nådiga.

Tack-och-lov har jag för det mesta mötts av positiva kommentarer. Men även en del negativt. Och tyvärr är det de som sitter kvar. De negativa omdömena. De fastnar som tapetklister och vägrar släppa taget. Som en kletig smet.

Nu kanske det är naivt av mig att tro att artisterna skulle gå igenom Twitter och #melfest-taggen för att se vad folk tyckte. Den snurrar ju trots allt på i 180 knyck. Flera hundra tweets per sekund. Men tänk om de gör det. Tänk om de faktiskt scrollar tillbaka flödet för att se reaktionerna. Och då får läsa alla hånade kommentarer. Om utseende, falsksång, klädval, pinsamhetsgrad, rörelsemönster, och ännu värre saker som folk häver ur sig.

För det är mycket fult som skrivs. Elakt. Spydigt. Nedvärderande. Ord som, hade de skrivits på någons skolbänk, skulle ses som ren mobbing. Men som nu skrivs utan reflektion att de faktiskt kan slå hårt, och klistra sig fast. Om nu den det skrivs om läser det.

För det är så det är. Jag tror ingen riktigt menar det de skriver. Och jag tror väldigt få skulle säga det rakt ut om de mötte personen i verkligheten. De försöker bara vara roliga, eller få några extra retweets. Det var ju inte så de menade. För…

Det ju så många tweets. Alla skriver ju sådana saker. Det vet man väl, att det är ju bara skämt. Det ska man ju inte ta åt sig av. Vi skriver ju i stundens hetta. Det är ju bara Twitter och Facebook. Och då är det är ju inte på riktigt. Eller hur?!

Känns det igen?
Inlägg #46 #Blogg100

 

Och jag pekar inte ut någon speciell. Jag exkluderar inte mig själv. Den här gången drar jag faktiskt hela feeden över en kam. Och ber oss tänka till en gång extra, inför nästa gång. Så vi slipper tapetklisterorden. För de gör ont.

En liten skylt

Postat av
Svara

Man skulle kunna tro att bara för att man är ledig bör man ha hur mycket som helst att blogga om. Så är det inte. Det är snarare tvärt om.

För när man är på semester blir man bortkopplad från verkligheten. Och än mer så när man befinner sig i ett annat land. Även om landet är ett grannland och språken är snarlika.

Har man dessutom begränsad till ingen uppkoppling (och jag vet att jag tjatar om det, men det är jobbigt) så har man inte samma möjlighet att scanna av vad som händer i världen. En märklig känsla. På både gott och ont.

Men så idag hamnade vi på ett litet café. Efter timmar av skidåkning. Trötta, med värkande ben och vindbitna rosiga kinder, stannade vi för att värma oss en stund. Och döm om min lycka när jag såg skylten på dörren. Där, mitt i backen en liten del av en större verklighet.

Ibland kan en liten skylt göra skillnad.

20130306-205224.jpg

Inlägg #43 #Blogg109

Ryggläge

Postat av
1

…på riktigt. Det blev ingen skidåkning idag. Inte för mig i alla fall. De andra sju i stugan har varit ute sedan niotiden i morse. Istället för att susa ner för manchesterplogade pister har jag fått gå på värktabletter var 6e timme.

Ryggen brakade ihop igår efter att jag, på skidor, bogserat min sexåriga dotter uppför en backe. Jag gissar att hon iklädd full skidutrustning väger närmare 28 kg. Så i morse fick jag rulla ur sängen, med en totalförstörd rygg som skriker av varje andetag jag tar. Det fanns inget annat alternativ än att stanna hemma. Trist då solen dessutom beslutade sig för att titta fram, och dagen inifrån ut sett verkar alldeles underbar.

Men jag är vid gott mod och hoppas på att ryggen är bättre i morgon, så att jag åtminstone kan stå på skidorna under eftermiddagen. Det är en smärre pina att gå inne i en alpinredd furustuga, utan uppkoppling, med ett snölandskap badandes i solsken utanför fönstret.

Inga böcker och tidningar har jag med mig heller. Visserligen finns det böcker att låna i stugan. Böcker som Hästarnas dal, Pestens tid, och Nationens hjälte. Jag kan inte påstå att någon av titlarna lockar speciellt mycket. Det blir väl till att sätta på någon av barnens filmer för att få tiden att gå. Madagaskar 3 har jag hört ska vara en riktig höjdare.

Inlägg #42 #Blogg100

Förebilder och idioter

Postat av
Svara

Angel-Devil

Mina barn är fortfarande relativt unga. Fyra och sex år. Och de försöker lära sig hur man ska föra sig när man befinner sig i olika situationer. Alla dessa oskrivna regler och förhållningssätt som man genom åren lär sig förstå hur de fungerar.

Men tills att de lär sig tolka dessa dolda lagar själva, försöker vi uppfostra dem till att vara omtänksamma och generösa individer. Lära dem att behandla andra så som man själv vill bli behandlad, och att handla i situationer med tanke på omgivningens reaktioner och förväntningar.

Vi råder dem även att studera oss som är äldre. För att förstå vad som är rätt och fel. Deras förebilder blir i första hand vi föräldrar, våra vänner och sedan andra vuxna. De ser hur vi beter oss och tar efter. Och det är så det ska vara. Det är ju så man mognar, växer och lär sig hur samhället fungerar.

Men ibland blir det fel. När vuxna inte tänker, eller då de inte handlar så som vuxna bör handla. När de beter sig tvärtemot vad som är brukligt och god sed. Egoistiskt och utan tanke på omgivningen, och att de kanske sårar andra med sitt sätt.

Och barn är inte dumma. De reagerar snabbt på att en situation är orättvis och att det handlats på fel sätt. Ibland betraktar de händelseförloppet i det tysta. Ibland ifrågasätter de den vuxnes agerande efteråt. Väldigt ofta förstår de inte varför det handlats så som det handlats. Varför den vuxne gjorde precis tvärtemot vad de fått lära sig. Och hur någon som är stor kan vara omtänksam och dum.

Så fundera på det tills nästa gång. Ni som tänker på er själva i första hand. Eller blundar när någon behöver hjälp, för att ni inte tycker att det är ert problem. Ni som ofta handlar och beter er som idioter.

För om vi inte föregår med gott exempel. Om vi inte behandlar andra på det sätt vi vill bli behandlade, eller agerar rättvist i alla situationer. Hur ska våra barn då lära sig hur man ska bete sig? Hur ska de i sin tur förstå vad som är rätt och fel? För de måste lära sig det, så de kan växa upp till fantastiska människor och förebilder för nästa generation.

Inlägg #41 #Blogg100

En annorlunda vecka

Postat av
Svara

20130303-211504.jpg

Det här är min utsikt den närmsta veckan. Ett vintervitt sagolandskap med frostvita träd och knarr under skorna. En vecka med skidåkning, frisk luft och överdosering av syre.

En vecka att bara få vara, utan krav och måsten. Utomhus med solen bländandes och vinden piskandes i ansiktet när man susar nerför backarna. Det ska bli fantastiskt och helt underbart.

Men det kommer samtidigt att bli en annorlunda vecka. Jag kommer knappt ha tillgång till uppkoppling. Dvs nästan inget twittrande, facebookande eller surfande.

Känslan är jobbig. Det är ju trots allt en så naturlig och integrerad del i min vardag. Bra tycker vissa. En veckas avgiftning. Det kommer att göra dig gott.

Jag påstår motsatsen. Det kryper redan i kroppen. Alla samtal jag missar som pågår fast att jag inte är där. Alla vänner jag missar att interagera med. Och det stressar. För det är faktiskt så att en del av mitt liv kapas av. Ofrivilligt.

Att jag sedan tycker det är konstigt att det inte finns tillgång till fri wifi överallt är en annan sak. Jag tycker att det ska vara lika självklart som luften vi andas. Det är nya tider nu. Det är ju trots allt 2013.

Inlägg #40 #blogg100

M som i man och melodifestival

Postat av
Svara

Mello

Startfältet i årets final i Melodifestivalen har precis blivit färdigt. Och det är med besvikelse och lite ont i magen som det blir klart att av tio bidrag i finalen, så är det bara ett av dem som framförs av en kvinna. Louise Hoffsten.

Visst är det vi, folket, som röstat. Och visst har vi kommit fram till resultatet på ett rättvist sätt. Det säger jag ingenting om. Men jag kan ändå tycka att det är synd. För omedvetet skickar det ut signaler. Signaler som antingen felaktigt visar en skev samhällsbild. Eller ännu värre, signaler som faktiskt speglar den tid vi lever i. Där vi någonstans lurar oss själva, när vi försöker övertyga oss om att vi är någorlunda jämställda när det kommer till kön.

Men min fyraåring reagerade på att det nästan bara var killar i finalgenomgången. Och tyvärr är det är inte första gången han noterar något sådant här. Det var nämligen samma utgång i finalen av favoritbarnprogrammet Rampljus, där sju finalbidrag framfördes, och inte ett enda av en tjej. Då konstaterade han helt sonika att ”Mamma, det finns inga grymma tjejer.”

Och det finns fler vågskålar som slår över. I de flesta jurygrupper i tävlingsprogrammen på tv är det en majoritet av två eller tre män, plus en kvinna. Förutom i Sveriges mästerkock, där juryn bara består av män. Och detta för att det inte finns några duktiga kvinnliga kockar. Eller?

Och i dotterns tennis delar ledarna upp de åtta barnen i två grupper. Fyra killar på den ena tennisbanan och fyra tjejer på den andra. Här pratar vi om sexåringar. De är glada om de lyckas träffar bollen. Så grupperna har ingenting med kunskapsnivå att göra. Och jag tror inte att ledarna gör det medvetet. Det har bara otur när de tänker.

Vi har ett felaktigt ”mind set”. På default. Och tyvärr präntar vi medvetet och omedvetet in det i våra barn. Redan från unga år. Och jag tror tyvärr inte att melodifestivalens startfält i år kommer att göra saken bättre. Oavsett hur det kom till.

För egen del hoppas jag att Yohio vinner. Mycket för att han vågar gå sin egen väg. Vara stolt över sig själv och det han tror på. Att han sedan har den bästa rösten och låten i starfältet, och dessutom har stora möjligheter att ta Eurovisionsfelstivalen med storm, ser jag som en riktig bonus.

 

Inlägg #39 #Blogg100

Och jag är ingen kvinnosakskvinna och feminist. Jag gillar olika, blandningen och dynamiken. Och kommer man hem till oss och ser barnens sovrum, är det inte särskilt svårt att lista ut att jag har en pojke och en flicka. Där finns nämligen ett blått rum och ett rosa rum. Men i båda rummen hittar du innebandyklubbor, bollar, nallar, tennisracket, dödskallar och pärlplattor.

Startfält

Ett banalt inlägg tycker du

Postat av
1

Någonstans ligger det. Det måste det ju göra. För det kan ju bara inte försvinna i tomma intet. Men frågan är bara var? Var det ligger, och när det hände? Jag minns ju att jag hade båda på mig när jag kom hem. Tror jag i alla fall. Men nu är det borta. Och det grämer mig.

Visst, det kanske är banalt. Ett fånigt i-landsproblem, och på det stora hela egentligen ingenting att bli upprörd över. Men det är mitt i-landsproblem, och jag får bli hur upprörd jag vill.

De som känner mig väl, vet hur rädd jag är om mina saker. Hur allt har sin speciella plats. Att jag aldrig lämnar något framme. Utan när saker är färdiganvända alltid lägger tillbaka dem på rätt ställe, så att jag vet precis vad jag har dem tills nästa gång.

Ting som är tio år gamla kan fortfarande se ut som nya. Jag har nästan alla originalförpackningar kvar. Och det är väldigt sällan föremål går sönder eller försvinner. Det händer helt enkelt inte. Mitt kontrollbehov och ordningssinne är alldeles för dominant för det.

Så när jag kom hem idag och såg att jag tappat det ena av mina två örhängen blev jag jätteledsen. Att de var mindre än två veckor gamla gjorde inte saken bättre. Visserligen kan jag köpa nya. Men det är inte samma sak. Glädjen över dem är borta. Den försvann samtidigt som örhänget. Och så är det bara.

Den är också helt enkelt borttappad.

Borttappat

 

Inlägg #38 #Blogg100

 

Tillägg.
Jag fick ett glädjande sms i morse.

20130302-092128.jpg