Det gick inte idag. Det tog stopp. Orden vägrade flyta, så det blir inget blogginlägg. Men jag lämnar er med en bild. En bild som kanske förklarar varför just det här med blogg100 är så svårt. Och kanske beskriver just den anledning till att nästan hälften av de som hoppade på utmaningen har droppat av efter bara 16 dagar.
Det blev ett tvång. Ett måste. Och ur måsten skapas inga underverk. Don’t forget to play. Det är hemligheten. Jag behöver hitta tillbaka dit igen.
Tittade som så många andra på Uppdrag Granskning idag, och deras program om näthat. Jag är fortfarande chockad över hur vissa människor kan skriva så vidriga kommentarer om och till andra. Och skäms över mänskligheten. Men det inlägget skrev jag igår. Idag funderar jag snarare på vilka skyldigheter företag har när dessa kommentarer och hot hamnar i trådar i deras sociala kanaler.
Det jag fascineras och upprörs över är H&Ms reaktion, eller snarare icke reaktion, på den tråd som skapades på deras Facebooksida efter att 21-åriga Julia ifrågasatt varför de sålde ett av företagets produkter.
En tråd med flera tusen kommentarer. Hatiska, kränkande och direkt hotfulla mot Julia. Varför gör man inget? Varför går man inte in som företag och tar bort inlägget? Eller raderar alla inlägg med hotfull ton med en gång. Hur kommer det sig att man som företag i H&Ms storlek, låter en tråd med den här sortens hatiskt innehåll, som dessutom riktas mot en människa, växa sig stor på företagets sida.
Är man inte rädd om sitt varumärke? Känner man inte med den person som drabbas? Eller hur tänker man? Jag undrar om de hade agerat på samma sätt om det varit irl?
Är det så att man resonerar att det inte är lika farligt om det är på nätet hoten och kränkningarna sker? Som om nätet inte är på riktigt? Som om hot på nätet bara är tomma luftslott. Som inte skrämmer eller gör ont.
Självklart har man som företag skyldighet att direkt gå in och moderera och agera i en situation som i H&Ms och Julias fall. Alltid, och direkt. Inte bara av etiska skäl, eller för att skydda varumärket. Utan man har dessutom skyldighet att göra det enligt Personuppgiftslagen. Det får inte publiceras kränkande personuppgifter om andra på företags bloggar eller Facebooksidor. Man kan som företag bli skadeståndsskyldig.
Och jag tycker att det både är pinsamt och märkligt att H&M lät inlägget och kommentarerna ligga kvar på Facebooksidan i över en månad. Och först idag när Uppdrag Granskning tar upp fallet i sitt program, lägger upp en ursäkt. Självklart genererar ursäkten, som enbart kommer som en reaktion på programmet, en mängd kritiska kommentarer och frågor till H&M. Något som hade kunnat undvikas om H&M hade agerat korrekt redan i första stund.
Uppdrag Granskning ifrågasatte H&Ms agerande i sin granskning. Svaret som gavs kändes varken genuint eller äkta, utan snarare som en blek bortförklaring. Och återigen tycker jag att H&M hanterar hela situationen på fel sätt. Låter den tjej som är ansvarig för deras sociala medier möta reportern.
Fallet som uppkommit är så mycket större än så. Det borde varit någon från ledningen som mött journalisten och förklarat varför de valde att handla på de sätt de gjorde. För hamnar man som företag i blåsväder av den här kalibern, bör man direkt lyfta fråga högre upp. Låta ledningen besluta om hur man ska agera och bemöta situationen. För det är så mycket mer än bara situationen i sig. Det handlar om etik, moral och om företagspolicy. Och i H&Ms fall om hur man faktiskt, ser på, och behandlar andra människor.
Det har cirkulerat en video på Facebook och Twitter idag. En video där 12 kvinnor läser utdrag ur mail, kommentarer och brev de har mottagit på nätet. Kommentarer som är så fulla av hat och avsky att det är svårt att ta in att någon annan faktiskt kan skriva så här till, och om, en annan människa.
Kvinnornas brott? Att de vågat ta plats, synas och höras i samhällsdebatten.
Orden är hårda, hotande, och vittnar om en kategori människor vars raseri, ilska och människosyn inte har några spärrar. Logiken hos dessa människor är skrämmande. Att de kan anse sig ha rätt att kränka, nedvärdera och hota en annan människa på det här sättet.
Jag ser filmen och skäms. Skäms över dessa personer som skrivit det här. Och samtidigt blir jag rädd. För jag är övertygad om att dessa män till vardags är pappor, bröder, äkta män och söner. Att de har döttrar, systrar, fruar och mammor. Och jag kan inte låta bli att undra varför de hatar så. Vad som hänt i deras liv som gör att de kan hata så.
Vad är det som utspelar sig i dessa människors huvuden. Hur ser deras vardag ut. Och vad är det som gör att de går ifrån tanke till handling och faktiskt sätter sig ner och skriver något sådant här avskyvärt till en annan person. För att förnedra, skrämma och hota denna.
Vad är det de uppnår? Vad i den här handlingen gör att de känner sig mäktiga, och maktfulla?
Jag minns att jag, när jag var väldigt ung, hörde ett dokumentärprogram på radio där de berättade om mobbning på arbetsplatser. Det tog upp en situation där en, i det här fallet, kvinnlig chef hade fått ett vadderat kuvert med avföring adresserat till sig.
Jag minns hur journalisten ville att vi skulle föreställa oss hur en anställd tar med sig ett kuvert in på toaletten, drar ner sina byxor, hukar sig ner, håller det adresserade kuvertet under rumpan, krystar och bajsar i det. För att sedan försegla det, och leverera det till sin mottagare.
Journalisten undrade vad som kan driva någon till att göra det här. Och hur den människan i den situationen känner tillfredsställelse. När denne i själva verket under denna akt inte kan agera så mycket lägre som människa.
Ett vadderat kuvert är ganska harmlöst jämfört med de hot och kränkningar de här kvinnorna fått mottaga. Men handlingen är lika låg. Lika skrämmande. Och lika ofattbar.
Ni vet de här morgnarna när klockan ringer och det känns som man precis alldeles sekunden innan slöt ögonen för att somna. Hur ljudet av väckarklockan skär genom rummet, och man rycks brutalt ur sin sköna dvala. Bara tanken på att vara tvungen att gå upp är förlamande och hela ens existentiella väsen skriker om att få somna om.
Så var det i morse.
Min första reaktion var att dra täcket över huvudet, göra en 180 graders vändning och återvända till drömmen. Det blev inte bättre av att regnet utanför piskade mot rutorna och luften i rummet kändes kall och oinbjudande. Men vuxen och ansvarsfull som man är så tvingar man ju sig ur den varma sängen varje morgon.
Jag vet inte hur många gånger genom åren jag har funderat på att bara skita i allt. Bara för en dag. Skolka. Och göra just det där som lockar för stunden. Stänga av larmet, bulla upp kudden, kura in mig i det varma täcket igen och låta John Blund lotsa mig tillbaka till lala land. Någon gång ska det ske. Någon gång ska jag göra det. Men hittills har jag varit för feg. Haft för mycket vuxensamvete.
I stället brukar jag lova mig själv att ”i kväll ska jag lägga mig i tid. Inte sitta uppe med datorn i knät och scrolla bloggar tills dagen blir imorgon och idag blir till igår.” Men lika förbaskat gör jag det.
Som nu. Minuterna före midnatt. Skriver på ett inlägg. För att jag har utmanat mig själv till att skriva hundra inlägg på hundra dagar. Kanske utmaningen i stället skulle varit att komma i säng i tid, hundra dagar i sträck. Någonstans tror jag nästan att det hade varit en större prestation.
För även om varje blogginlägg fortfarande värks fram. Och även om jag fortfarande väntar på att skrivkrampen ska släppa. Så har jag nog svårare att släppa taget om dagen och inse att det är dags att gå och lägga sig.
Så det är kanske dags för ännu en ny utmaning när dessa hundra blogginlägg är skrivna? Den här med att komma i säng i tid. Vad tror ni om det? Är det någon som hänger på?
Jag trodde inte att det här inlägget skulle komma så snart. Jag visste att det skulle komma, och kanske mer än en gång under dessa hundra dagar. Men att jag skulle behöva att skriva det redan dag 12 hade jag nog inte räknat med. Men nu har jag suttit och stirrat på skärmen i över två timmar och det är bara tomt.
Det finns inget. Ingen inspiration alls. Inga tankar som vill förflytta sig från huvudet, ner på tangentbordet och upp på bloggen. Inga känslor som behöver bearbetas och skrivas ner för att finnas på utsidan istället för att ligga och spränga på insidan. Ingenting.
Tom kanske är bra. Men tom är också skrämmande. Jag får hoppas att tankarna, idéerna och inspirationen kommer tillbaka i morgon igen. För ge upp har jag inte tänkt göra. Inte än i alla fall.
Melodifeltivalen är igång. Sverige stannar, och Twitter går upp i spinn.
En cirkus som genom Twitter fått mig att sitta bänkad framför tvn lördag efter lördag.
Melodifestivalen har aldrig varit intressant för mig. Katastrofala låtar, före detta artister som försökt boosta sina dalande karriärer, och nästan samma startfält år efter år. Det har helt enkelt inte varit intressant.
Men för tre år sedan satt jag ensam hemma en delfinal och Twittrade. Var och varannan tweet taggandes #mello (som var #-tagen då) och den sarkasm och humor som twitter bjöd på tvingade mig att byta kanal för att se på ”eländet”.
Jag tror aldrig jag har skrattat så mycket till ett tv-program som den kvällen. Och efter det har jag varit fast. Melodifestivalen är fantastisk med Twitter som side-kick. Redan förra året var det svårt att följa med i taggen. I år var det helt omöjligt.
Mitt flöde bjöd på det traditionella sarkasmen och humorn som alla andra delfinaler åren innan. Ett skönt och spännande tillägg var att @notifiedSWE och @jocke körde analys på hela spektaklet och visade statistik på hur många vi var som twittrade och hur kurvorna sköts i höjden och dök under de olika framträdandena.
Twitter, mina vänner, för er som inte förstått det ännu, tar TV-tittandet till nya höjder. Och det är inte bara #melfest man kan följa. #Debatt, #påspåret, #nymo – taggarna är oändliga, och konversationerna som pågår på nätet vid sidan om är obetalbara.
Så kvällen idag spenderades framför Melodifestivalen, med datorn i knät, ett glas vin och twittersverige som sällskap.
Och bara så att ni vet. Jag ringde in och röstade på den här killen. Kan man annat än att älska honom.
Den sitter och skaver. Känslan av misslyckande. Och den vill inte släppa taget om mina tankar. Jag snubblade på orden idag när jag föreläste. Och för en kort stund dog jag där uppe på scenen.
Jag tror att alla har upplevt den någon gång. Prestationsångesten. När förväntningen på en själv är så hög, att oavsett hur man presterar, så har man misslyckats redan innan man startat. När kraven i huvudet och jakten på perfektion når oöverstigliga höjder. Och rädslan att svika – inte bara sig själv, utan de som tror och litar på en – får en att kippa efter andan.
Väldigt ofta ställer jag orimliga krav på mig själv. Så till den grad att jag är illamående av oro i dagar inför en viktig händelse. För att lindra nervositeten något försöker jag förbereda mig minutiöst. På alla sätt minimera riskerna för nederlag. Allt för att vara så redo som möjligt. Allt för att undantrycka känslorna inifrån som hotar att kväva och stjälpa.
Och sen efteråt…tankarna som säger att man borde gjort på annat sätt. Varit mer taggad. Repeterat ännu mer. Gått igenom materialet ett par gånger till. Att man kunde presterat, borde presterat bättre. Väldigt sällan säger tankarna fan vad bra du var.
Som i eftermiddags. Redan innan jag gick upp på scenen hade jag en olustig känsla i magen. Nervös brukar jag vara. Men vanligtvis inte så att jag skakar. Fullt med folk. Jag var så taggad. Ville att det skulle bli så bra. Och jag hade övat. Många gånger. Väldigt många gånger faktiskt. Och trots det…
Idag snubblade jag på orden. Det ska inte hända. Det får inte hända. Jag var inte felfri. Det var inte perfekt. Det spelar ingen roll vad någon säger. Känslan är fortfarande den samma. Jag misslyckades.
