När Twitter trollar

MeanTwitter

Jag älskar Twitter. Har gjort det sedan jag började twittra. Det blir fyra år nu i oktober, och jag har skrivit lite om vad Twitter betyder för mig här.

För det mesta är mitt twitterflöde fyllt av diskussioner, intressanta länkar, vardagsprat och annat mer eller mindre matnyttigt. Ibland flimrar det förbi syrligare tweets. Ibland rasas det i större drev. Och ytterst sällan, men det händer, dyker det upp ett och annat troll. Men på det stora hela en plats att trivas på.

Men så inträffar något som gör att den feed jag är van vid att se, totalt byter skepnad. Och Twitter i stället blir en slags tävling i jakten på retweets. Hela flödet blir syrligt, ironiserande och hånfullt. Där fyndigaste tweet vinner. Oavsett om fyndig = elak. Där majoriteten av twittrare i mitt flöde går att jämföra med de värsta trollen.

Melodifestivalen är ett sådan tillfälle.

Och jag undrar. Tänker ni någonsin på att artisterna faktiskt kan gå tillbaka och läsa allt det som twittras ut om dem, under de minuterna de står på scen. Att de faktiskt kan ta åt sig av de 140 tecken som blixtsnabbt skickas ut i flödet, eftersom man precis då tycker att man kommit på något riktigt ”klyftigt” att skriva.

Jag vet ju hur jag själv gör efter att jag har hållit en föreläsning. Jag går igenom twitterflödet för att läsa folks reaktioner. Vad de tyckte. Om jag lyckats leverera. Vad jag kan förändra för att få det ännu bättre tills nästa gång.

Twitter ger reaktioner i realtid. Eller efteråt, om man väljer att backa flödet och läsa under den #tag som finns. Och twitters yxor är inte nådiga.

Tack-och-lov har jag för det mesta mötts av positiva kommentarer. Men även en del negativt. Och tyvärr är det de som sitter kvar. De negativa omdömena. De fastnar som tapetklister och vägrar släppa taget. Som en kletig smet.

Nu kanske det är naivt av mig att tro att artisterna skulle gå igenom Twitter och #melfest-taggen för att se vad folk tyckte. Den snurrar ju trots allt på i 180 knyck. Flera hundra tweets per sekund. Men tänk om de gör det. Tänk om de faktiskt scrollar tillbaka flödet för att se reaktionerna. Och då får läsa alla hånade kommentarer. Om utseende, falsksång, klädval, pinsamhetsgrad, rörelsemönster, och ännu värre saker som folk häver ur sig.

För det är mycket fult som skrivs. Elakt. Spydigt. Nedvärderande. Ord som, hade de skrivits på någons skolbänk, skulle ses som ren mobbing. Men som nu skrivs utan reflektion att de faktiskt kan slå hårt, och klistra sig fast. Om nu den det skrivs om läser det.

För det är så det är. Jag tror ingen riktigt menar det de skriver. Och jag tror väldigt få skulle säga det rakt ut om de mötte personen i verkligheten. De försöker bara vara roliga, eller få några extra retweets. Det var ju inte så de menade. För…

Det ju så många tweets. Alla skriver ju sådana saker. Det vet man väl, att det är ju bara skämt. Det ska man ju inte ta åt sig av. Vi skriver ju i stundens hetta. Det är ju bara Twitter och Facebook. Och då är det är ju inte på riktigt. Eller hur?!

Känns det igen?
Inlägg #46 #Blogg100

 

Och jag pekar inte ut någon speciell. Jag exkluderar inte mig själv. Den här gången drar jag faktiskt hela feeden över en kam. Och ber oss tänka till en gång extra, inför nästa gång. Så vi slipper tapetklisterorden. För de gör ont.

3.50 avg. rating (72% score) - 4 votes