Om att bli äldre

FuckinBirthday

Om en månad fyller jag år. Ganska många sådana. Och jag måste erkänna att jag tycker att det är jobbigt. Det kanske inte är direkt siffrorna som stör. Eller jo, de också. Men det är så mycket annat runtomkring som följer med siffrorna som jag har så svårt att acceptera.

Allt det där som händer i och med kroppen. Och jag vet att jag är lyckligt lottad. Jag har ingen sjukdom eller annan åkomma som tär på kropp och utseendet. Jag har inte råkat ut för tragedier som ärrat mig. Och för det är jag ytterst tacksam.

För mig är det helt enkelt bara åren som gått och livet som satt sina spår. Precis som sig bör. Vackert säger vissa. Det tyder på livserfarenhet och mognad. Om att man har varit med om massor.

Och visst är det väl så. Men det är ändå jobbigt. Jag är inte där mentalt. Vill inte vara där. Känner mig inte så som siffrorna visar. Det där numret som tyder på att man snart nått medelåldern. *Ryser av tanken*

Men hur jag än försöker att förneka det, märker jag av det i kroppen och möter det i spegeln varje morgonen. Hon den där som ser tillbaka, möter blicken. Hon som är jag – men ändå inte. Hon som brukade studsa upp ur sängen vig som en gasell. Ha!

Det var då. Nu är nu. Men vem var det som fast forwardade åren?

För ett tag sedan frågade min dotter mig varför jag hade glitter i håret. Glitter! Det var de vita hårstråna hon menade. Idag sa hon det igen. Fast den här gången konstaterade hon snarare ”att mamma du har ju massor av vita hårstrån”. Jag gillar ordet glitter bättre. Det lät lite mera älvlikt.

I morgon ringer jag frisören. Glittret ska bort. Det är ju den enkla biten. Glåmigheten man möter i spegeln på morgonen, det där stela i kroppen som inte fanns förut, rygg- och knäontet som dyker upp emellanåt, och känslan av ful och gammal. De symptomen är svårare att trolla bort. Liksom alla de där unga som invaderar ens arbetsplats. De som ännu inte fyllt trettio.

Jag gissar att huvudet helt enkelt får växa ikapp med ålderssiffran. Men fan för att åren går så fort. Och att det ska vara så svårt att acceptera. Jag bara undrar – hur stannar man tiden?

 

Inlägg #47 #Blogg100

Och for the record. Jag fyller inte 40 ännu. Det är faktiskt ett par år kvar tills dess.

 

2.50 avg. rating (60% score) - 2 votes
  • Dom där 30-åringarna får man bara lära sig handskas med. Jag fattar inte hur alla kan vara 30 +-2 år – i en hel bransch. Alla jag känner/jobbar med är 30. Hur går det till?

    • Asg*. Det är just det. Alltid tillhört de yngre. Nu plötsligt bland mitten uppemot äldre. Vad hände? 😉

  • Katarina Jardenberg

    Du kommer att landa. Kan säga att 40 är bättre än 30. Har du aldrig reflekterat över att den bästa åldern är nu, oavsett när den är?;) Min bästa ålder är nu även om kiropraktikern undrar över artros:)

    • *ler* Tids nog landar jag med. Men då är jag väl 50 och längtar tillbaka till 40. 😉

  • Vänta bara tills du passerat halvseklet – då blir det lättare. Det är då man (=jag) inser att nu kan man göra vad man vill och göra bort sig hur mycket som helst utan att bry sig om vad andra anser. En härlig känsla. 🙂

  • Imorgon fyller jag år. Ganska många sådana. Och jag måste erkänna att jag tycker att det är jobbigt. 🙂