Troll, idioter och mobbare

Jag är relativt ny som nätanvändare. Har inte funnits så länge på de sociala plattformarna och håller fortfarande trevandes på att lära mig alla de dolda spelregler som existerar. Men det har blivit en stor del av min vardag och jag älskar det. Alla fantastiska människor man får kontakt med och som man aldrig annars skulle mött. Alla svar på frågor man ställer. Allt sällskap ensamma kvällar, och alla som stöttar en när man behöver det. Livet skulle faktiskt vara bra mycket tråkigare utan, och jag har lite svårt föreställa mig hur mina tre senaste år skulle varit utan er.

Men tyvärr finns det ju en baksida med allt. Och ju längre tid man rör sig i den här världen, ju fler kontakter och konton man lägger till i sitt flöde desto oftare möter man dem. De som är där enbart för att förstöra för andra.

Ni kallar dem troll. Jag skulle vilja dela upp dem i två kategorier. Idioter och mobbare. Idioterna är relativt enkla att upptäcka. Mycket på grund av deras infantila val av ord och ointelligenta påhopp. Råheten i deras uttalanden kan vara gränslöst smaklösa och i många fall riktigt obehagliga. Det bästa är egentligen att blocka dem. Men det är olustigt att det finns människor som inte skyr sig från att skriva sådana elakheter om andra. Och det kan inte ses som annat än ren mobbing.

Värre och mer skrämmande är då de mer raffinerade mobbarna. De som gör sig roliga på andras bekostnad, men har ett sådant förfinat sätt att göra det på att man först inte reagerar. Det finns ett twitterkonto som har satt detta i system. De har en hel drös följare. De är finurliga, och snabba med att plocka upp händelser som de sedan använder för att förlöjliga någon utvald. Och de lyckas. De retweetas ofta och många skrattar åt deras kvickhet. Men följer man dem ett tag så märker man att de har ett par utvalda som de ger sig på. Samma personer om och om igen. Skalar man då bort den satir de så skickligt gömmer sig bakom då börjar det att smaka illa. Då inser man att det handlar om mobbing. Skrattet stelnar och den där obehagliga känslan kommer krypandes.

Men det är aldrig någon som vågar säga ifrån, inte i något av fallen, och detta tycker jag är intressant. Vanligtvis svämmar ju de sociala nätverken över av alla ”gulligullpepp” och kramisar. För om någon mår dåligt är vi snabbt där och skickar en kram eller en hälsning. Men om någon trakasseras av ett troll är det inte många som vågar lägga sig i. Eller kanske snarare väljer att inte lägga sig i. Man läser, och i vissa fall kanske också backtrackar konversationen. Men man säger inget.

Varför vågar vi inte? Vad är det som gör att vi hellre håller tyst. Låtsas att vi inte ser och tänker att det nog blir bäst så, om de löser det själva. Oavsätt hur grova påhopp som sägs. För tänk om… Tänk om trollet skulle vända sig mot oss. Nä, det blir jobbigt. Lika bra att låta bli. Att inte störa.

Och när vi handlar så, är vi ju inte bättre än de som vänder ryggen till på skolgården. Som ser, men blundar för att det är bekvämast. Och vågar vi inte stå upp för våra vänner, hur ska vi då kunna lära våra barn att stå upp för sina kompisar. Vi är ju deras förebilder. Vad är det för ett samhälle vi skapar om vi som vuxna inte vågar reagera och lägga oss i när någon blir felbehandlad.

Jag följde en sådana konversation häromkvällen. Någon sa ifrån. Tröttnade. Ville inte mer och bad dem att sluta. Någon annan lade sig i. Tyckte inte det var så farligt. Att man får acceptera att om man syns så får man lära sig att ta skit. Och det var ju bara satir, så sluta vara så känslig. Men när går satir över till förföljande och mobbande? Vem bestämmer det? Satirikern eller den som utsätts?

För visst fan gör det ont. Oavsett vem det är som utsätts, så är vi människor. Varför ska det spela roll om vi är ”kända” eller ”okända”. Man eller kvinna? Du vet inte vilken historia den som drabbas bär på, eller vilka upplevelser den har varit med om tidigare i livet. Och skulle det hända dig, hur hade du känt då? Hade du velat att någon sa ifrån och stod upp på din sida. Eller hade du hellre sett att de tittade bort?

Vi bör skämmas om vi inte reagerar. Om vi vänder bort blicken och scrollar förbi det obehagliga. För ska man hårdra det, så är vi faktiskt inte bättre än Trollen om vi bara låter dom fortsätta utan att agera för en förändring.

 

 

 

0.00 avg. rating (0% score) - 0 votes
  • Jag har faktiskt aldrig sett något sådant förekomma på Twitter men om jag gjorde det skulle jag absolut säga ifrån. Vet hur ont sådana ord för i verkligheten, och att läsa det på nätet hade varit vidrigt. Har dock sett det i kommentarer på min gamla blogg och det är väldigt obehagligt.

  • Anders

    Det hade varit intressant att se dig stå för vad du säger genom att länka till ett konkret exempel. Jag har aldrig heller stött på det här fenomenet du nämner, men jag är övertygad om att det förekommer. Ett exempel – du hade ju ett – hade gett oss möjligheten att agera och reagera. 🙂

  • Johan

    Vill inte påstå att jag reagerat mot nätmobbing särskilt ofta.
    Det är inte lätt.

    Den gången jag minns bäst, den minns jag kanske för att det kostade.
    Den som skrev obehagliga personangrepp reagerade måttfullt.
    Jag vet inte om hon förstod varför jag reagerade.
    Att jag reagerade, det undgick henne inte.

    Men den där klungan av gilla-klickande och retweetande…
    Av dem var det flera som kom att se mig som Ond.

    Att bli blockad av dem var tråkigt.
    Jag hade gärna fortsatt läsa vad de skrev.

    • Det är ibland svårt att reagera mot trollande utan att bli något av ett troll själv. Det är en svår avvägning faktiskt. Som moderator av Facebook-gruppen ”Vardagshjältar mot nätmobbing” så känns det ibland som om man måste lugna medlemsskaran en smula så det inte slår över åt andra hållet.

      • sanasi_admin

        +1 på den Nikke 🙂

    • Johan – det är alltid obehagligt, eftersom man inte vet hur det tas emot. Jag har reagerat några få gånger bara. Är extremt konflikträdd. Och första gången jag la mig i och sa ifrån hade jag en puls på 180 efteråt och var alldeles svettig. Men det får en att må rätt bra, och jag var lite stolt över att jag vågade. Dessutom tror jag att de som jag stod upp för uppskattade det oerhört. Och bara det är ju värt mycket.

  • Mian

    Kan bara hålla med dig!!
    Bra skrivet!

  • Nu vet jag inte alls vilken händelse du syftar på. Men nog är det sant att flera av oss anses tåla lite mer, och gör nog det också. Jag slåss mot mina troll just nu på http://www.lindqvist.com/nikke-lindqvist-flashback/ eftersom jag vägrar ta mig an deras arena.

    • Läste ditt inlägg och tycker att det är riktigt obehagligt. Förstår inte vad folk får för kickar av att vilja förtala och förstöra för andra. En liten ”tröst” i detta är kanske att du är så briljant på det du gör så du kan bemöta dem, och då kanske du också känner att du ”tål” lite mer. För jag fasthåller fortfarande att jag tycker att de ska bemötas, så de förstår att det inte är ok det de sysslar med. Men då inte på deras låga nivå, utan sakligt, moget och eftertänksamt.

  • Tack för en bra och välskriven bloggpost!

    Jag skulle vilja ge mig på att försöka förklara en del av bakgrunden till varför folk ”låter troll hållas”. Jag säger inte att det är bra eller rätt, jag försöker bara förklara hur jag tror att det ligger till.

    I hetare diskussioner hittar man ofta kommentarer som ”mata inte trollen” (”don’t feed the trolls”), och det är ett uttryck för en allmän uppfattning att om man på något vis ger troll feedback på vad de skriver, så ger man dem energi att fortsätta.

    Så den allmänna lösningen på trollproblemet är att ignorera, och i fall där så är möjligt, blockera.

    Det är ett förhållningssätt som är enkelt att leva med, och nätet tar väldigt mycket tid och energi i anspråk utan att man engagerar sig i trollande, och jag tror att det är det som ligger bakom att det finns en stor acceptans för det här förhållningssättet.

    Läs gärna wikipedias artiklar om troll (ja, det finns _mycket_ på nätet :))
    http://en.wikipedia.org/wiki/Troll_(Internet) (engelska)
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Internettroll

    • Christer – jag förstår hur du menar. Men samtidigt undrar jag om det är rätt att bara hålla tyst. Då får de ju fortsätta. Jag förstår att de kan gå igång om man bemöter deras argument, men jag funderar lite på om det kan bero på hur man väljer att bemöta dem. Om man sänker sig till deras låga nivå och infantila ordförråd, ja, då matar man dom säkert. Men om man i stället väljer att argumentera med dem på en högre och mer mogen nivå så kanske det inte är lika roligt. Kontra dem med fakta, sakargument och på ett vänligt sätt. Och är man då många som gör det, så kanske de tillslut tröttnar och inser att det inte är lönt.

  • Pingback: Om att kritisera och mobba - var går gränsen? | DeepeditionDeepedition()