Varför var det ingen som sa något

Stressad

Om 11 minuter ringer larmet på mobilen. En påminnelse om att jag ska skriva dagens blogginlägg. Så att jag inte glömmer. Så att inlägget inte drunknar och försvinner iväg med tiden. Den som ständigt rusar och konstant lämnar oss med en känsla av försenade.

När blev det så här? När förändrades tonårens lata dagar mot ekorrhjulets konstanta snurrande? När klev vi över gränsen in i den stressade vuxenvärlden. Där vi nu verkar ha fastnat. ”You can check-out any time you like, But you can never leave!”

På morgonen sätter man sig på bussen. Axlarna är uppe vid öronen. Andningen går i dubbeltempo efter att morgontimmen gått i ett enda svep. Det är fortfarande mörkt ute. Trafiken är tjock och går långsamt. Bilarna ringlar sig som pärlhalsband ut på motorvägen.

Vuxna människor halvspringer sammanbitna mot bussar och spårvagnar. För stressade för att le. Genar över trafikerade gator då rödljusen skulle tvinga dem att sakta ner. Irriterade bilister hänger sig på tutorna och tvingas tvärbromsa. För en halv sekund stannar världen.

Sen som om inget hänt drar filmen igång igen. Men den rullar lite för snabbt.

Framme på jobbet. Fokus i några timmar. Någonstans håller man tummarna att dagis eller skola inte ska ringa. Det pressade tidsschemat får inte spricka. Hoppar över lunchen för att hinna några ärenden. Minutvisaren tickar. Timme efter timme. Tills det är dags att stressa hem. Morgonens film går baklänges. Ekorrhjulet snurrar. Dagarna flyter samman. Varför var det ingen som sa något? Är det så här det ska vara? Är det det här som kallas livet?

 

Inlägg #7 #Blogg100

3.00 avg. rating (71% score) - 1 vote
  • Du skulle hört konversationen i bilen igår när jag skjutsade tjejer hem från fotbollsträning (alla går på gymnasiet). De undrade hur de skulle hinna med alla träningar och den där egna träningen som de skulle köra plus vilodagen – och inte att förglömma skolan. Annat är det för de som jobbar, resonerade de, de har ju tid med all träning. Jag log.

    • *flinar* Och det här är bara början för dem. Fast gymnasiet kan vara stressigt. Minns mina gymnasieår som oerhört psykiskt stressande. Mycket krav. Skapade av mig själv. Men ändå.

  • Känner igen det att veckorna försvinner i ett rasande tempo. Bra beskrivet.

    • Tack vännen. Men då är det fortare vår. Och med våren, längre och ljusare dagar. Alltid nåt. 🙂

  • Tänker på filmen Fight-Club. 

    “This is your life and it’s ending one minute at a time”
    Varför måste vi ha detta ekorrhjul?

    Har lånat ”När börjar det riktiga livet?” av Fredrik Lindström på bibloteket. Ska läsa och blogga om det 🙂

    • *ler* Det här är det riktiga livet. Ömsom vin, ömsom vatten.

  • Tänkte och skrev ett mycket liknande inlägg imorse (som jag inte har hunnit publicera…)

  • Bra skrivet. Jag känner själv ,även om jag inte jobbat många månader efter mammaledigheten, att jag nog måste tänka ut något för att få tempot att dämpas något.

  • Ja hur blev det så? Mindfulness? Yeh, yeh lätta att säga svårt att göra.

  • Pingback: Stressträsket « Tidsvrängerskan()

  • Det är nog så det ska vara om man egentligen, innerst inne, vill att det är så det ska vara.

    Vill man inte det, då gör man något.

    Är det inte så?

    (Ja, jag suckar och pustar också ibland 😉

    • Asså…ja. Du har delvis rätt. Men när man är mitt i det är det svårt att inte bli fartblind och rusa med av bara farten. Och du min vän hoppas jag snart kryar på dig. Var rädd om dig.

  • Pingback: VAB – ett hål i The Matrix « ninniu()

  • Pingback: Vem snodde tiden? #blogg100 | DeepeditionDeepedition()