Om 11 minuter ringer larmet på mobilen. En påminnelse om att jag ska skriva dagens blogginlägg. Så att jag inte glömmer. Så att inlägget inte drunknar och försvinner iväg med tiden. Den som ständigt rusar och konstant lämnar oss med en känsla av försenade.

När blev det så här? När förändrades tonårens lata dagar mot ekorrhjulets konstanta snurrande? När klev vi över gränsen in i den stressade vuxenvärlden. Där vi nu verkar ha fastnat. ”You can check-out any time you like, But you can never leave!”

På morgonen sätter man sig på bussen. Axlarna är uppe vid öronen. Andningen går i dubbeltempo efter att morgontimmen gått i ett enda svep. Det är fortfarande mörkt ute. Trafiken är tjock och går långsamt. Bilarna ringlar sig som pärlhalsband ut på motorvägen.

Vuxna människor halvspringer sammanbitna mot bussar och spårvagnar. För stressade för att le. Genar över trafikerade gator då rödljusen skulle tvinga dem att sakta ner. Irriterade bilister hänger sig på tutorna och tvingas tvärbromsa. För en halv sekund stannar världen.

Sen som om inget hänt drar filmen igång igen. Men den rullar lite för snabbt.

Framme på jobbet. Fokus i några timmar. Någonstans håller man tummarna att dagis eller skola inte ska ringa. Det pressade tidsschemat får inte spricka. Hoppar över lunchen för att hinna några ärenden. Minutvisaren tickar. Timme efter timme. Tills det är dags att stressa hem. Morgonens film går baklänges. Ekorrhjulet snurrar. Dagarna flyter samman. Varför var det ingen som sa något? Är det så här det ska vara? Är det det här som kallas livet?

Inlägg #7 #Blogg100