För i helvete, berätta inte för mig att jag äter.

 

#smcgbg. Sociala medieklubben i Göteborg har lunchträff. Månadens höjdpunkt för mig som ofta sitter ensam på jobbet. En fantastisk stund med underbara människor, god mat och intressanta diskussioner.

Idag pratade vi PR och nätet. Åsikterna och engagemanget bland deltagarna vibrerade på Incontro. Vi var ca 70 personer där som alla delar samma passion. Kommunikation på webben. Det var en bra lunch. I alla fall början av den.

Jag satt vid ett trevligt bord. Vi skrattade och pratade. Åt gott. Diskuterade massor. Tiden gick fort. Maten slank ner. Sedan var det dags för kaffe och efterrätt. Vanligtvis brukar det bara bli kaffe. Det brukar räcka så. Men idag kände jag att jag ville ta en bit Tiramisu. Lunchen hade varit grönsaksfylld och jag skulle cykla till landet efter jobbet. Ca 5 mil. Behövde energin.

Så jag gick till dessertbordet. Det stod en kypare i fyrtioårsåldern på andra sidan bordet och vek servetter. Han följde mina rörelser. Jag fyllde min kopp och plockade sedan upp serveringsskeden och skar en liten bit Tiramisu som jag la på min tallrik. Sen kom det…

”Jag ser att du tänker unna dig efterrätt.”

Jag ryckte till som om jag fått en stöt. Pratade han med mig? Bevisligen, då det bara var jag där, och hans ord träffade mig i magen som ett knytnävsslag. Jag hade lust att säga något tillbaka. Något syrligt. Att han inte hade med saken att göra. Att han borde låta bli att kommentera vad folk äter. Att han…

Men det gjorde jag inte. Jag var bara tyst, medan orden pulserade i blodet och fyllde mig med skam. ”Unna mig efterrätt”, hur hade jag tänkt? Jag tittade ner på min tallrik där den lilla biten Tiramisu nu hade vuxit sig större. Flutit ut över hela asietten och runnit ner på golvet. Som en stor, fet, dallrandes, slemmig snigel. Brunaktig och kaffeluktandes.

Och jag stod mitt i denna sörja och kände hur paniken växte. Ville bara försvinna därifrån. Han pratade fortfarande men hans ord nådde inte längre mina öron. Bruset inifrån dånade och dränkte omvärlden. Tallriken brände i mina händer.

Jag tror jag log mot honom när jag gick därifrån tillbaka till mitt bord. Efterätten ställde jag bakom en blomma på väg ner för trappan. På betryggande avstånd. Hoppades på att ingen annan sett de brott jag varit så nära att begå.

Funderar på om det var han som hittade den sen. Tallriken. Kanske undrade hur den hamnat där. Eventuellt svor han över otacksamma gäster som tar och inte äter upp. För hur kunde han veta att hans ord hade gjort skada. Han ville ju bara kommunicera lite.

 

 

 

 

 

 

 

 

5.00 avg. rating (91% score) - 1 vote
  • Abbes pappa

    Men du. Fan.

  • Vickan

    Ingen man hade fått det bemötandet och den kommentaren!

    • Kanske inte. Eller så får de det, men vi vet inte det. Och kanske inte lika ofta. Men jag förstår inte varför man måste kommentera vad någon äter överhuvudtaget. Det är ju så inflammerat för så många. Han kunde ju inte veta. Men kunde lika gärna ha pratat väder istället.

    • Morgon_ny1956

      Men OM 
      det hade varit en man, då hade det alltså varit ok? Det är absolut inte ok med den kommentaren som fälldes, men att göra det till en könsfråga. Jag känner män, som har mer psykiska än fysiska problem med sin vikt och sitt ätande och som får konstiga blickar, viskande kommentarer. Men visst de är ju män, så det är väl ok… Med samma logik är det en kommentar från en afro som fått en diskriminerade kommentar, att säga ”ingen spanjor hade fått det bemötandet och den kommentaren!” och då är det ok att diskrimera spanjorer (eller män) för det är ju trots allt inte så ofta, take it!

  • Jenny (@jenny_li)

    ”Unna sig” är överhuvudtaget ett lutheranskt småaktigt uttryck, oavsett om andra säger det eller om man gör det åt sig själv… Det säger att det man gör är fel, ”syndigt” – gör skamligt.

    Är uppvuxen med det uttrycket, i tron att det var något helt annat, men nu börjar jag bli vuxen (?) nog att se vad de där små orden verkligen rymmer. Somliga (många, de flesta…?) gör nog aldrig det. Som din kypare. Det gör det hela bara än mer tragiskt. Att vi inte ser värderingarna i det vi säger.

    • Han visste inte. Kunde säkert inte förutse min reaktion. Men det är så onödigt att kommentera vad folk äter. Du vet aldrig vilken historia den personen bär på. Oavsett om det syns eller inte.

  • Therese J

    Idiot! Och han jobbar på en restaurang? Då är du förmodligen inte den enda han, utan att fatta (för dum för det) har sårat så här.

    Du är så stark som berättar detta! <3

  • TereseM

    Men å, nu gjorde det lite ont i hjärtat.