L\u00f6rdag f\u00f6rmiddag. Solen har \u00e4ntligen hittat tillbaka efter att ha legat i dvala under vintern och det \u00e4r fortfarande relativt kyligt i luften.<\/p>\n
Jag har varit vaken ett par timmar. \u00c4tit frukost. Kl\u00e4tt mig. F\u00f6rv\u00e4ntansfull och laddad. Jag vet att om en liten stund ska jag f\u00e5 s\u00e4tta mig p\u00e5 cykeln. Ett par timmar, bara jag, racern och asfalten. Egentid. Ett ord som f\u00f6r ett antal \u00e5r sedan var totalt fr\u00e4mmande f\u00f6r mig. Men som nu \u00e4r ett s\u00e4tt att f\u00e5 andas, p\u00e5 riktigt. Ensam. F\u00e5 lov att f\u00f6rsvinna in i ingenting, och med bara ett fokus. Att trampa.<\/p>\n
Jag sp\u00e4nner p\u00e5 mig skorna. F\u00e4ster vattenflaskorna d\u00e4r de ska sitta p\u00e5 cykeln. Tar ett djupt andetag. Musiken dundrar i lurarna. Dr\u00e4nker omv\u00e4rlden. Hoppar upp p\u00e5 cykeln och startar klockan.<\/p>\n
Nu \u00e4r det jag mot v\u00e4gen, och den mot mig. F\u00f6tterna r\u00f6r sig ljudl\u00f6st. Hjulen snurrar. Benen pressar tramporna ned\u00e5t. Samma takt, samma tempo. Det g\u00e4ller att aldrig tappa fart. V\u00e4gen utmanar och jag kontrar den med hj\u00e4lp av v\u00e4xlarna.<\/p>\n
Fokusera. Andas. Trampa.<\/p>\n
Jag flyger fram. Kilometer efter kilometer. Mil efter mil. Landskapen flyter samman till ett, str\u00e4cken i v\u00e4gen flimrar framf\u00f6r \u00f6gonen. Pulsen dunkar i takt till musiken. F\u00f6r en stund \u00e4r jag od\u00f6dlig. Syret g\u00f6r mig h\u00f6g. F\u00f6tterna r\u00f6r sig. Hjulen snurrar.<\/p>\n
Efter ett tag s\u00e4ger kroppen ifr\u00e5n. Vill inte mer. Orkar inte l\u00e4ngre. Varenda tramptag sm\u00e4rtar. Blodsmaken g\u00f6r sig p\u00e5mind. Lungorna vill strejka. Det blixtrtar framf\u00f6r \u00f6gonen. \u00c4nd\u00e5 pressar jag mig lite till. F\u00e5r inte vila. F\u00e5r inte k\u00e4nna efter. Sm\u00e4rtan i kroppen st\u00e5r i direkt j\u00e4mf\u00f6relse till euforin jag k\u00e4nner efter\u00e5t. Bel\u00f6ningen som g\u00f6r att man orkar pressa sig \u00e4nnu en stund. S\u00e5 man forts\u00e4tter. Lite till, lite l\u00e4ngre, lite snabbare.<\/p>\n
N\u00e5gra timmar och ett antal mil senare \u00e4r jag framme. Utmattad och darrig. Benen v\u00e4rker och kroppen \u00e4r totalt dr\u00e4nerad. Stoppar klockan. Ny tid. Det gick lite snabbare \u00e4n f\u00f6rra g\u00e5ngen. K\u00e4nner hur jag blir alldeles varm inuti. Jag klarade det. Den h\u00e4r g\u00e5ngen ocks\u00e5. Endorfinerna pumpar i blodet. De \u00e4r min drog. Min \u00f6verlevnad.<\/p>\n
Jag fullkomligt \u00e4lskar det.<\/p>\n
<\/p>\n
<\/p>\n <\/p>\n <\/p>\n <\/p>\n <\/p>\n <\/p>\n <\/p>\n <\/p>\n <\/p>\n <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" L\u00f6rdag f\u00f6rmiddag. Solen har \u00e4ntligen hittat tillbaka efter att ha legat i dvala under vintern och det \u00e4r fortfarande relativt kyligt i luften. Jag har varit vaken ett par timmar. \u00c4tit frukost. Kl\u00e4tt mig. F\u00f6rv\u00e4ntansfull och laddad. Jag vet att … L\u00e4s mer ![\"\"](\"http:\/\/sanasi.se\/wp-content\/uploads\/2012\/04\/baf8f5ca937e11e1989612313815112c_7.jpeg\" "\\"baf8f5ca937e11e1989612313815112c_7\\"")
<\/a><\/p>\n