Det är halt ute. Och isigt. Även om våren är på antågande, och gatorna sakta men säkert börjar torka upp, är det fortfarande lite för kallt och mörkt för att ge sig ut på racern.
Jag saknar cyklandet. Känslan av odödlighet när man susar fram över asfalten. Vinden i håret. Landskapen som flyter samman till ett. Musiken som pulserar i öronen. Syrechocken. Det finns inget bättre.
Det är bara det, att på vinterhalvåret blir det aldrig av. Väder och vind sätter stopp för utomhuscykling. Åtminstone för mig.
Men slutat att cykla har jag inte. Skillnaden är att min racer nuförtiden sitter uppspänd på en dymo i förrådet. Där, bland all bråte, tvingar jag upp mig någon gång i veckan för att trampa. Jag, cykeln, Spotify, och ett ljust rum utan fönster.
Om det är roligt?
Tänk dig ett spinningpass utan instruktör och träningskompisar. Jag klarar max 1h. Sen dör jag uttråkningsdöden. Men jag blir svettig, trött, och kroppen får sig en genomkörare. Och om alternativet är att inte träna alls, så är faktiskt förrådet ett rätt ok alternativ.
Dessutom är jag övertygad om att har man suttit i förrådet och cyklat i ett par månader, kommer känslan av det första utomhuspasset att vara hundra gånger bättre än vad jag någonsin kan föreställa mig.
Inlägg #34 #Blogg100
