Att hoppa i galen tunna

keep-calm-and-write-a-blog-11Ibland hoppar man på projekt eller utmaningar där man vet att oddsen att man ska klara av att genomföra dem är usla, men där det finns något som lockar fram tävlingsinstinkten inom en, så att man trots de usla utsikterna går med på att åtminstone försöka.

Igår gjorde jag det. Jag hoppade på #blogg100. En utmaning i att skriva en bloggpost per dag i hundra dagar. Utmaningen är initierad av @bisonblog och startar idag.

Min främsta utmanare och en av anledningarna till att jag hoppar på detta är @deeped. Han har sedan i våras hjälp mig att administrera sanasi.se och jag känner att jag är skyldig både honom och bloggen det här. Att jag sedan har alla odds mot mig – det är en annan femma.

Reglerna är enkla.

Regler-blogg-100Så från och med idag kommer jag att skriva några rader här varje dag. Om hundra dagar är det den 3 maj, förhoppningsvis vår och varmt i luften. Då hoppas jag också att orden flödar lättare och att den skrivkramp jag har idag är som bortblåst.

Men om det är något jag har lärt mig det senaste året är att det är bättre att försöka och misslyckas, än att inte försöka alls. So here goes – bloggpost nummer nr 1 av #100.

Game is on!

 

50 000 tweets fyllda med kärlek

Häromdagen fyllde jag tre år på Twitter, och två dagar tidigare passerade jag det, för mig, makalösa antalet 50 000 tweets. Jag har svårt att föreställa mig hur de här tre åren som gått skulle sett ut utan mitt älskade nätverk. För det har delvis förändrat mig. Och förändrat det liv jag lever. Och mycket är tack vare er.

Älskade twittrare. Ni är så många av mina skratt och mina leenden. Ni är mitt sällskap på bussen på morgnarna, min lunchdate då jag äter ensam, och de kvällar då jag sitter uppkrupen i soffan och inväntar natten. Ni är min inspiration och mina förebilder. Mitt mod när jag tvekar. Och ni pushar mig till beslut jag annars inte vågar ta.

Ni har svaren på mina frågor när tankarna knyter sig. Och mina ord när meningarna stockar sig i halsen. Ni torkar mina tårar när de grumlar min blick. Och ni tar emot mig de gånger jag faller.

Ni är mina vädergudar och stilpoliser. Mina träningskamrater och mitt pepp. Och ni finns alltid där som ett skönt mummel i feeden, även de stunder då jag är tyst.

Ni har blivit och är mina vänner. Vissa närmare än andra. Och några av er kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Det skulle vara tomt utan er. Tack för att ni finns. Jag älskar er alla.

<3

 

 

Då fan ska jag dansa

Det är fredag och jag sitter på Bushuset i Mölndal. Ett försök att göra mina barn lyckliga samtidigt som jag kan smygsurfa på ett öppet wifi man hittar i närheten. Ett litet fönster till den värld jag älskar att vara i.

Det är nästan inga här. Och det är inte så konstigt. Det är ju fredag, mitt på dagen och de flesta jobbar. Min dotter är äldst av de lekande barnen. Skolan är stängd så hon fick möjlighet att följa med. Min son är ledig fredagar för att han ska slippa gå hem mitt i leken veckans övriga dagar. Han går ju på dagis på nåder. De timmar han får. Sen får han vara hemma. Med mig.

Så mysigt tänker ni. Men det är inte så mysigt. Inte när det inte är självvalt. Inte när det blir varje dag. När man tvingas hitta på saker för att kunna stimulera. Inte bli galen. Men visst är jag lycklig över att jag har deras sällskap. De är ju de finaste jag har i livet. Mina ädelstenar.

Så idag blev det Bushuset. Jag och alla hemmamammor som är här med sina småbarn. Och det gör ont. För det känns så orättvist, och jag avundas er andra. För jag borde inte vara här. Jag borde sitta på ett kontor, lite fredagsmysig och bubblig, och längta till kvällen och helgens ledighet. Lagom mosig efter en veckas jobb. Så som de flesta av mina fredagar sett ut. Så som jag saknar dem. Så som de bör vara.

Den här tiden. Jag vill se den som en parentes. En parentes som förklarar att något blivit fel. Som ett hack i en skiva. Det hoppar till. Musiken skär sig för en kort stund, men fortsätter sen, precis som den ska. Och när det händer. Då lovar jag er, att då fan ska jag dansa.