M som i man och melodifestival

Mello

Startfältet i årets final i Melodifestivalen har precis blivit färdigt. Och det är med besvikelse och lite ont i magen som det blir klart att av tio bidrag i finalen, så är det bara ett av dem som framförs av en kvinna. Louise Hoffsten.

Visst är det vi, folket, som röstat. Och visst har vi kommit fram till resultatet på ett rättvist sätt. Det säger jag ingenting om. Men jag kan ändå tycka att det är synd. För omedvetet skickar det ut signaler. Signaler som antingen felaktigt visar en skev samhällsbild. Eller ännu värre, signaler som faktiskt speglar den tid vi lever i. Där vi någonstans lurar oss själva, när vi försöker övertyga oss om att vi är någorlunda jämställda när det kommer till kön.

Men min fyraåring reagerade på att det nästan bara var killar i finalgenomgången. Och tyvärr är det är inte första gången han noterar något sådant här. Det var nämligen samma utgång i finalen av favoritbarnprogrammet Rampljus, där sju finalbidrag framfördes, och inte ett enda av en tjej. Då konstaterade han helt sonika att ”Mamma, det finns inga grymma tjejer.”

Och det finns fler vågskålar som slår över. I de flesta jurygrupper i tävlingsprogrammen på tv är det en majoritet av två eller tre män, plus en kvinna. Förutom i Sveriges mästerkock, där juryn bara består av män. Och detta för att det inte finns några duktiga kvinnliga kockar. Eller?

Och i dotterns tennis delar ledarna upp de åtta barnen i två grupper. Fyra killar på den ena tennisbanan och fyra tjejer på den andra. Här pratar vi om sexåringar. De är glada om de lyckas träffar bollen. Så grupperna har ingenting med kunskapsnivå att göra. Och jag tror inte att ledarna gör det medvetet. Det har bara otur när de tänker.

Vi har ett felaktigt ”mind set”. På default. Och tyvärr präntar vi medvetet och omedvetet in det i våra barn. Redan från unga år. Och jag tror tyvärr inte att melodifestivalens startfält i år kommer att göra saken bättre. Oavsett hur det kom till.

För egen del hoppas jag att Yohio vinner. Mycket för att han vågar gå sin egen väg. Vara stolt över sig själv och det han tror på. Att han sedan har den bästa rösten och låten i starfältet, och dessutom har stora möjligheter att ta Eurovisionsfelstivalen med storm, ser jag som en riktig bonus.

 

Inlägg #39 #Blogg100

Och jag är ingen kvinnosakskvinna och feminist. Jag gillar olika, blandningen och dynamiken. Och kommer man hem till oss och ser barnens sovrum, är det inte särskilt svårt att lista ut att jag har en pojke och en flicka. Där finns nämligen ett blått rum och ett rosa rum. Men i båda rummen hittar du innebandyklubbor, bollar, nallar, tennisracket, dödskallar och pärlplattor.

Startfält

4.50 avg. rating (87% score) - 2 votes

Ett banalt inlägg tycker du

Någonstans ligger det. Det måste det ju göra. För det kan ju bara inte försvinna i tomma intet. Men frågan är bara var? Var det ligger, och när det hände? Jag minns ju att jag hade båda på mig när jag kom hem. Tror jag i alla fall. Men nu är det borta. Och det grämer mig.

Visst, det kanske är banalt. Ett fånigt i-landsproblem, och på det stora hela egentligen ingenting att bli upprörd över. Men det är mitt i-landsproblem, och jag får bli hur upprörd jag vill.

De som känner mig väl, vet hur rädd jag är om mina saker. Hur allt har sin speciella plats. Att jag aldrig lämnar något framme. Utan när saker är färdiganvända alltid lägger tillbaka dem på rätt ställe, så att jag vet precis vad jag har dem tills nästa gång.

Ting som är tio år gamla kan fortfarande se ut som nya. Jag har nästan alla originalförpackningar kvar. Och det är väldigt sällan föremål går sönder eller försvinner. Det händer helt enkelt inte. Mitt kontrollbehov och ordningssinne är alldeles för dominant för det.

Så när jag kom hem idag och såg att jag tappat det ena av mina två örhängen blev jag jätteledsen. Att de var mindre än två veckor gamla gjorde inte saken bättre. Visserligen kan jag köpa nya. Men det är inte samma sak. Glädjen över dem är borta. Den försvann samtidigt som örhänget. Och så är det bara.

Den är också helt enkelt borttappad.

Borttappat

 

Inlägg #38 #Blogg100

 

Tillägg.
Jag fick ett glädjande sms i morse.

20130302-092128.jpg

4.00 avg. rating (81% score) - 1 vote

Nattlöpare

Icebugs

Strax efter tjugotiden ikväll snörade jag på mig mina löparskor. Klädde mig i dubbla lager, satte mössan på huvudet och tände pannlampan.

Mörkret hade lagt sig och himlen var täckt av stjärnor. Luften var så där vintrig och krispig som den bara är den här tiden på året, och asfalten glittrade som om någon strösslat den med diamanter.

Jag älskar att springa kvällstid. Älskar tystnaden. De tomma gatorna. Mörkret som förändrar den värld man är van vid att se. Gör den mystisk och trolsk. Träd och husfasader kastar sina skuggor i svarta mönster på den väg man springer. Och ljuskäglan av pannlampan dansar i takt med varje löpsteg.

Jag är sällan rädd trots den sena timmen. Utan njuter av ensamheten. Stunden jag får tillsammans med mina tankar. Den är som bomull för själen.

Och nätterna när jag varit ute och sprungit samma kväll. De nätterna sover jag extra djupt. Som om hjärnspökena för stunden fått ro och stillar sig. Som om de också sover.

Jag älskar verkligen mina löpturer.

 

Inlägg #37 #Blogg100

 

4.50 avg. rating (87% score) - 2 votes

Ännu ett samtal

Hur mår du?

Är ledsen. Varför vet jag inte. Jag bara är.
Och trött.

Jag har märkt det på dig. Känt det på något sätt.
Gå och sov vännen.

Måste blogga först.
Har du skrivit ditt inlägg idag?

Funderar på att hoppa av.

Jag med. Varför du?

Bara så.

Har du tappat sugen?
Eller har du för mycket annat att göra?

Vet inte. Bara less.

Åh. Kan jag göra något?

Nä, men det blir nog bra i slutändan.
Blogga du. Jag får se om jag får ihop något.

Det blir nog mitt sista inlägg.

Ditt sista?
Oki…

Ja…det blir nog så.
De är inte intressanta längre. Har tappat den lilla magin jag önskade fanns där. Jag vill inte urvattna bloggen med platta, framkrystade inlägg bara för att jag måste.
Jag vill skriva för att jag tycker att det är roligt. För att jag vill berätta en historia. Inte för att klockan larmar 21.00 och jag vet att jag måste börja skriva för annars hinner jag inte innan midnatt. Ska jag jobba då också hamnar jag i en intressekonflikt. Något blir lidande…
…jag vill inte det.

Synd. För dina blogginlägg är små pärlor.
Även de korta, de små. Men du gör som du vill.

Åh…nu blir jag tårögd. Det är ju när du säger så som det är så svårt att släppa.

Men du ska inte pressa fram saker. Hoppa av.
Men jag tycker det är synd. Väldigt synd.

Jag får se hur jag gör. Jag kanske använder vårt samtal igen.
Som ett inlägg. Om jag får?

Det får du. Men du sliter för mycket med bloggandet. Om du inte tycker det är kul så ska du inte göra det.

Men jag vill tycka att det är kul. Det är bara svårt ibland.
Som idag.

 

Inlägg #36 #Blogg100

5.00 avg. rating (96% score) - 4 votes

Överskott av värme

Det gör ont när de är sjuka. Barnen. När de tittar på en med stora, blanka, ledsna ögon. Bedjandes om att man ska ta bort det onda. Det som värker. Och kunde jag skulle jag byta direkt. Ge dem mitt skratt och ta över deras smärta. Det går ju tyvärr inte.

Men jag kan hålla om dem så de känner att de inte är ensamma. Ge dem tusentals pussar och en sval hand som klappar deras brännande panna. Få dem att känna trygghet. Att det finns någon där som är orolig och bryr sig om. Så nu ska jag gå och krama en febersjuk dotter. En liten kamin i min säng. Full av överskottsvärme.

 

Inlägg #35 #Blogg100

 

5.00 avg. rating (91% score) - 1 vote

I väntan på bättre tider

Det är halt ute. Och isigt. Även om våren är på antågande, och gatorna sakta men säkert börjar torka upp, är det fortfarande lite för kallt och mörkt för att ge sig ut på racern.

Jag saknar cyklandet. Känslan av odödlighet när man susar fram över asfalten. Vinden i håret. Landskapen som flyter samman till ett. Musiken som pulserar i öronen. Syrechocken. Det finns inget bättre.

Det är bara det, att på vinterhalvåret blir det aldrig av. Väder och vind sätter stopp för utomhuscykling. Åtminstone för mig.

Men slutat att cykla har jag inte. Skillnaden är att min racer nuförtiden sitter uppspänd på en dymo i förrådet. Där, bland all bråte, tvingar jag upp mig någon gång i veckan för att trampa. Jag, cykeln, Spotify, och ett ljust rum utan fönster.

Om det är roligt?

Tänk dig ett spinningpass utan instruktör och träningskompisar. Jag klarar max 1h. Sen dör jag uttråkningsdöden. Men jag blir svettig, trött, och kroppen får sig en genomkörare. Och om alternativet är att inte träna alls, så är faktiskt förrådet ett rätt ok alternativ.

Dessutom är jag övertygad om att har man suttit i förrådet och cyklat i ett par månader, kommer känslan av det första utomhuspasset att vara hundra gånger bättre än vad jag någonsin kan föreställa mig.

 

Racer_1 Racer_2 Racer_3 Racer_4 Racer_5 Racer_6

Inlägg #34 #Blogg100

4.00 avg. rating (80% score) - 4 votes

Pånyttfödd

Sunshine

Det händer alltid varje år runt den här tiden. Och som om det aldrig skett förut verkar varje del av mig reagera som om denna gång var den allra första. Precis som om kroppen och hjärnan förträngt alla minnen för att lyckas överleva vinterns mörka månader.

Och även om det fortfarande är kallt ute. Även om kylan alltjämt håller kvar Sverige i ett järngrepp händer det något. Ljuset kommer tillbaka. Med det, andetagen. Och till en viss del också – livet.

Jag inhalerar solljuset. Låter det skölja över mig och känner hur varenda cell av mig reagerar och vaknar till liv. Får solstrålarna att tina upp mig. Göra mig varm. Och jag inser med ens hur mycket jag saknat det. Hur beroende jag är av ljus. Och hur jag blir lika förvånad varje år. Över att känslan är så stark, och saknaden.

Idag gick jag genom ett Stockholm som badade i solsken. Leendes. Jag njöt av varenda sekund. Det var årets hittills bästa promenad. Och trots att det fortfarande var minusgrader ute så kändes det som den första vårpromenaden. Hela jag bubblade av liv. Idag föddes jag på nytt. Ut ur ljuset.

Ja, jag ser ljuset! Jag ser ljuset!

 

Inlägg #33 #Blogg100

4.00 avg. rating (81% score) - 1 vote