Vart är vi på väg

Speed

 

Tjugohundratretton. Året där vi pressar oss ännu längre ut över kanten och in i det omöjliga. Där extremt inte längre är extremt utan normalt. Och där vi ska tänja på gränserna till den milda grad att man någonstans kan börja fundera på vart vi är på väg.

Vi vanliga människor. Vi med åtta-till-fem-jobb, familj och vardagsstress. Vi som redan behöver pussla ihop våra dagar efter scheman för att få livet att rulla någorlunda smidigt. Nu verkar vi ha adderat ytterligare ett måste till våra liv. Ett måste där extra allt inte är ”good enough”.

Där en runda i skogen i löparskor inte ses som en bragd. Ett marathon plötsligt inte längre är tillräckligt långt. Utan nu ska vi bli ultrarunners. Där ett träningspass kan innebära sex mils löpning under en och samma dag.

Där allt som innehåller kolhydrater är livsfarligt. Socker ses som en svordom. Och att äta köttbullar, eller kotletter till frukost inte är något konstigt. Bara måltiden är fri från kolhydrater. Det där som nuförtiden blivit farligt. Och varje dag försöker man förfina sina intag. Göra dem ännu sundare. Ännu nyttigare. Ännu bättre.

Någon ger oss möjlighet att pressa våra träningsresultat. Vi tävlar i uthållighet och i vem som kan stå i plankan längst. Vi bantar tillsammans, där resultaten bokförs via appar i grupper vi skapat, och för alla att se och följa. Vi hör trettioåringar prata botox för att förhindra åldrande. Och vi går på home partyn som berättar för oss hur vi ska spicea upp våra sexliv med ställningar och sexredskap vi inte visste existerade.

Vi hoppar på utmaningar som tvingar oss skriva inlägg varje dag i hundra dagar. Eller avstå från godis och snacks i lika många. Vi cyklar på våra racercyklar i våra garage vintertid, i timmar, på samma sätt som Manne gjorde under 70-talets barnprogram. Men utan vägg bakom som rör sig, och utan banan (kolhydraterna ni vet).

Hela tiden flyttas gränserna. Och vi reflekterar inte över om våra handlingar är sunda eller inte. Eller vad de kan innebära i längden. För oss. Vi vanliga människor.

Stannar vi någonsin upp i nuet och bara är. Tillåter oss att njuta för stunden. Eller har vi hela tiden siktet inställt på nästa steg. Som är hårdare, längre, snabbare, nyttigare, och bättre. Vad hände med lagom är bäst? Vi lever ju trots allt i landet lagom.

Jag skyller inte ifrån mig, eller klandrar andra. Jag är inte bättre jag. Jag snurrar i samma karusell. Med samma fart. Men jag kan inte låta bli att undra. Varför det har blivit så här?

Vart är vi på väg? Hela tiden med målet inställt på framtiden, i stället för i nuet. Nuet är antingen inte helt rätt, inte tillräckligt bra, eller borde göras på annat sätt. Vi befinner oss hela tiden på jakt efter något bättre.

Jag är dock osäker på vad det är vi jagar…

 

Inlägg #25 #Blogg100

(Det här inlägget är inte skrivet för att peka ut någon eller några enskilda. Utan är tankar som uppkommit efter att jag följt mina flöden, lyssnat på radio, eller sett diverse program på tv. Om någon känner sig träffad, ber jag om ursäkt för det.)
Johan Ronnestam skrev också om ämnet i en väldigt bra och tänkvärd bloggpost. Läs gärna hans inlägg här. 

Förlåt

Förlåt för mina för tillfället ointressanta bloggposter. Förlåt att jag inte orkar anstränga mig att skriva om annat än den situation jag för tillfället befinner mig i. Förlåt att jag inte hittar kraften att väga orden mot varandra. För att låta dem dansa i disharmoni. Skapa motvikter och hitta balanser och obalanser i meningarna. Förlåt att jag inte lyckas kittla era fantasier och utmana era tankar. Kanske gjorde jag det inte innan heller, men jag hade ambitionen att göra det. Nu orkar jag helt enkelt inte. Inte just nu.

Jag befinner mig i en bergochdalbana mellan febertoppar och Alvedondalar. Svag och darrig och med illamåendet rusande inom mig. Men jag har lovat mig själv att jag ska fortsätta blogga. Inte ge upp och resignera för tanken att hoppa av Blogg100. Nu när influensan faktiskt ger mig en legitim anledning och något att skylla på. Göra misslyckandet mindre misslyckat.

Och kanske var det precis det här jag behövde för att prestationsångesten skulle släppa. Oförmågan att kunna skapa det jag vill, eftersom kroppen säger nej och huvudet helt enkelt vägrar att tänka. Kanske är det någon mening med allt det här.

 

Still ill

Still-Ill

 

Inlägg #24 #Blogg100

Hallucinationer, monster och febertoppar

20130214-200027.jpg

Den är grym, årets influensa. Det kan alla som drabbats av den skriva under på. Grym och hänsynslös. Knockar en fullkomligt.

Dagen idag har sovits bort. Feberrusig har jag glidit in och ut ur medvetandet, samtidigt som feberhallucinationerna jagat mig.

Mardrömmar om blodiga monster som slitit barnens kroppar i bitar. Hur jag försökt fly och rädda dem, men fötterna suttit fastcementerade. Hur monstren väsande och hasande kommit närmare, deras andedräkt flåsande nära mig. Hånskratt som ekat. Skrik på hjälp som inte hörts.

Jag har panikartat och genomsvettig vaknat. Utan att först veta var jag har varit. Men sakta insett att jag legat hemma i min egen säng. Andats ut och låtit tårarna komma.

Jag trodde man slapp feberdrömmar som vuxen. Jag hade fel. Och de är minst lika skrämmande som de var när man var liten. Verklighetstrogna. Gastkramande. Och rädslan för att somna om, för nya mardrömmar, har gjort att man kämpat emot. Men febern har vunnit och man har kastats tillbaka in i mardrömmarna. Om och om igen.

Den är grym årets influensa. Och just nu har den mig i sitt grepp. Jag hoppas att den snart släpper taget.

Inlägg #23 #Blogg100

Det började som en viskning

Plush-Microbes-Flu

Ett dovt mullrande långt bort i horisonten. Och trots att jag anade vart det skulle bana väg ignorerade jag den. Låtsades inte höra.

Viskningen växte sig starkare. Nådde ett irriterande brus. Slog lock för öronen, gjorde så ont att ögonen värkte. Jag vägrade lyssna. Tog två Alvedon. Och för stunden lyckades jag lura den.

Men sen tog den fart. Intensifierad i sin ilska. Tills den likt ett dånande vattenfall rusade genom huvudet med sådan fart och kraft att jag kippade efter andan. Darrig, med frossa och feber hamnade jag i sängen. I fosterställning, under dubbla filtar. Resignerade för det faktum att influensan eventuellt kopplat sitt grepp om mig också. Slocknade och sov i två timmar.

Min plan är att jag ska till jobbet i morgon. Med eller utan Alvedon. Men idag tillåter jag mig att vara sjuk och ynklig. Så längre än så här orkar jag inte skriva. I morgon är en ny dag. Får se vem av oss som är mest envis då – jag eller influensan.

 
Inlägg #21 #Blogg100

 

Hur gör du med Blogg100?

Hur gör du med Blogg100?

Jag klarar det inte. Vill så gärna. Men varje gång jag ska skriva ett inlägg är det så svårt. Och jag förstår inte varför det ska vara det.

För att du gör det svårt Sarah.
För att du inte tillåter dig ha kul med bloggen.

Men hur kommer jag dit?

För att du tänker mer på att folk läser än att du skriver för att det är kul. För att du oroar dig för vad andra ska tycka om det du skriver istället för att skriva om det du tycker.
För att du jämför dig med mig och med andra. Jämför dig med dig själv.

Jag trodde på allvar att det skulle släppa. Efter 10–12 inlägg sådär. Det gjorde det inte. Det blev bara svårare. Och kanske är det så. Jag började bry mig om siffrorna. På att se att folk faktiskt läste det jag skrev. Var rädd att jag skulle svika dem med mina kanske mer banala inlägg.

Exakt. Men du. Varför startade vi bloggen?

För jag ville så gärna se mig själv som bloggare. För att jag gillar att skriva. För jag hade så många inlägg i huvudet men ingenstans att göra av dem.

Ingenstans finns där ”för att jag ville att folk skulle tycka om mig, för att jag skulle verka smartare än jag är.”

Är det så? Är det det jag vill? Nä. Eller, jag vet inte. Jag läste era bloggar. Läste det ni skrev. Klokheter och tankar, och kände att jag också skulle vilja vara där. Testa om jag kunde. Gillade tanken. Men prestationsångesten kom i vägen. Gav mig skrivkramp. Jag är inte där. Är inte som ni. Det är tungt att inse det.

Ok. Hoppa av #blogg100 då. Men innan du gör det, titta på vad det är folk skriver om. Så kan du väl ändå inse att dina banaliteter många gånger är grymt mycket bättre än de? Vi gör alla misstag. Vi skriver saker snabbt. Men vi skriver. Till skillnad mot en mängd andra.

Du är så snäll. Och jag tar din tid och dina ord. Men jag hoppar inte av. Inte ännu. Jag kämpar ett tag till. Och du… Tack för att du finns.

Inlägg #19 #Blogg100

Är det fult att älska julen

Första december. Det är bitande kyligt ute och hela himlen skiftar i blekkalla färger. Jag smyger upp. Tänder värmeljus i hela huset, fixar frukost innan jag väcker resten av familjen, och ställer en adventskalender på var barns stol.

Jag älskar december månad. Kylan som på riktigt greppar tag om dagarna och får andedräkten att bilda små rökmoln när man pratar. Människor som kurar ihop sig i överdimensionerade halsdukar, och in under storstickade mössor som dragits allt för långt ner över öronen i ett försök att hålla värmen. Caféerna som svämmar över av fikasugna som för en stund flyr polarvindarna för att tina upp.

Och mörkret kvällstid. Som förändrar allt runtomkring. Bäddar in världen i svartaste sammet och suddar ut alla konturer. Mörkret som ger oss anledning att sätta upp ljusslingor och adventsljusstakar i varje fönster och gör att bostadsområdena ser ut som stjärnhimlar nattetid.

I stan har julskyltningen kommit igång på riktigt. Julgranskulor, glitter och julpynt i överflöd. Lukten av glögg och pepparkakor. Jullåtarna vi älskar att hata vävs in i varandra i en enda kavalkad av dålig smak och vulgärcovers. Och allt toppas av hetsen över att hinna klart innan lucka 24 öppnas.

Jag älskar det. Älskar att vandra omkring och frossa i julförväntningar. Äta pepparkakor och se på julkalendern på tv. Att planera de julklappar jag vill köpa, och hoppas på att jag lyckas pricka in just rätt present. Att mysa i förväntningarna inför ledighet och lata dagar. Så som det brukar vara. Som det alltid har varit.

Men så loggar jag in på min Facebook och läser feeden. Eller skummar de hundratals tweets som rusar i mitt flöde. Och allt som oftast ser jag inlägg om hur man hatar julen. Äcklas över den konsumtionshets och högtidsfascismen som råder. Och ibland kommer det inlägg som hävdar att det är fel på oss som tramsar med och bidrar till helgcirkusen. Att vi är vidriga som gillar julen.

Det gör mig ledsen. På så många plan. Jag kan förstå att ni som haft mörka barndomsjular med ledsamma minnen helst av allt skulle slippa att bli påminda om dem år efter år. Och att ni våndas inför uppesittarkvällar som i unga år spårat ur på grund av alkoholens baksidor. Jag kan förstå att ni helst av allt skulle vilja sluta ögonen i början av december, och hålla dem stängda ända tills att det är januari och ett nytt år.

Men jag har haft tur. Jag vuxit upp med fina jular. Där december varit en enda lång förväntansfull längtan till julafton. Inget överdådigt, men fulla av mys och skratt. Så som jular bör vara. Och det sitter i. Alla dessa varma minnen mina föräldrar gav mig som gör att jag fortfarande älskar julen lika mycket som jag gjorde när jag växte upp.

Och min önskan är att få ge samma minnen till mina barn. Och jag är lycklig över att jag kan. För jag hoppas att de en vacker dag också kan älska julen utan att skämmas. Precis som jag gör.